Kapitel 1

Kristendomen har sina rötter i judendomen. Gamla testamentet var Jesu och de första kristnas Bibel. Det är därför naturligt att den kristna församlingens tro och lära fann näring i de gammaltestamentliga skrifterna. Detta gäller allt vad apostlarna förkunnade.

I sitt försvarstal inför konung Agrippa var aposteln Paulus angelägen att betona: “Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna” (Apg 26:22-23). I 1 Korintierbrevet slår aposteln fast att det evangelium han förkunnat framför allt hade följande innehåll: “…att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3-4). Detta sätt att förkunna evangelium var inte på något sätt unikt för aposteln Paulus, utan han betygar: “Vare sig det gäller mig eller de andra, så förkunnar vi detta, och det är detta ni har kommit till tro på” (1 Kor 15:11).

Det som gäller för den kristna förkunnelsen som helhet, det gäller naturligtvis också läran om dopet. Gamla testamentet ger oss flera förebilder som hjälper oss förstå den nytestamentliga undervisningen om dopet.

Redan Bibelns första blad ger läsaren naturliga associationer både till skildringen av Jesu dop och till den egna erfarenheten av Guds nyskapande makt. I 1 Mos 1:2 står det: “Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: ‘Varde ljus!’ Och det blev ljus.” Och evangelisten säger att “När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom” (Matt 3:16). Jesu framträdande innebar att Skaparen ingrep i människans situation och på nytt vände kaos och mörker till ordning och ljus.

För den enskilda människan är upplevelsen av frälsningen en erfarenhet av Guds skaparmakt. Ordet om Anden som svävade över vattnet, och om Skaparen som med sitt ord skingrade mörkret, klarlägger vad som sker med syndaren i omvändelsen och dopet. Paulus uttrycker denna upplevelse av nyskapelse med orden: “Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken” (2 Kor 4:6).

Kapitel 2

Alla våra fyra evangelier berättar att Jesus blev döpt av Johannes, även om det i Johannesevangeliet bara omnämns indirekt som i Joh 1:32–33 och 3:26.

Den utförligaste skildringen återfinns i Matteus evangelium. ”Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes försökte hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig’. Jesus svarade honom: ’Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet’. Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ’Denne är min Son, den älskade. I honom har jag min glädje.’” (Matt 3:13–17).

Johannes var inte beredd att döpa vem som helst. I samma kapitel som vi nyss citerade berättas det att folket gick ”…ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i floden Jordan. Men när han såg att många fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom, sade han till dem: ’Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (Matt 3:5-8). Johannes döpte bara dem som var villiga att överge sina synder. De fariseer, som kom för att döpa sig såg förmodligen på Johannesdopet som en religiös reningsceremoni. Därför avvisar Johannes dem. När det gällde Jesus ställde han sig också avvisande. Men denna gång var det inte en utebliven sinnesändring med åtföljande syndabekännelse som motiverade hans avslag. Inför Jesus upplevde han vad hans mor Elisabet en gång upplevde inför Jesu mor Maria. Hela hans varelse uppfylldes av vissheten att han stod inför sin Herre, och därför utbrister han: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig” (se Luk 1:39–45).

Jesus behövde inte renas från syndens besmittelse. Han var den rene och den helige. Men varför ville då Jesus bli döpt? Texten hos Matteus ger oss Jesu motivering i följande ord: ”Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet”. Jesus ville genom sitt dop viga sig till att uppfylla all den rättfärdighet som folket just vid dopet bekänt att de inte kunnat uppfylla. I dopet gör sig Jesus till ett med människorna och talar om att så här ”bör” vi göra. Helt säkert går Jesu tanke här tillbaka till översteprästen i gamla förbundet, som ju i sin person representerade hela folket inför Gud.

De gammaltestamentliga föreskrifterna om den stora försoningsdagen kände Jesus väl till ända från sin tidigaste barndom. översteprästens tjänst på den stora försoningsdagen inleddes med att han skulle ”bada sin kropp i vatten” (3 Mos 16:4). Därefter skulle han ikläda sig ”de heliga kläderna”, och sedan han offrat för sina egna och folkets synder, gick han in i det allra heligaste för att där frambära blodet till försoning för hela folket. Då Jesus under sina ”tysta år” begrundat dessa föreskrifter hade den vissheten växt fram i hans inre, att hans kallelse och uppdrag i världen var att bli människosläktets överstepräst.

När så Johannes framträdde och dopväckelsen spred sig över landet, blev detta för Jesus signalen till att ”den stora försoningsdagen” var inne, och att det var tid för honom att genom dopets bad inviga sig till att bli både vår överstepräst och det fullkomliga offret för vår synd. Både Jesus och Johannes var väl förtrogna med tanken på det ställföreträdande lidandet.

Kapitel 3

Dopet instiftades efter Golgata i samband med att Jesus uppenbarade sig för lärjungarna. Tidpunkten säger oss att dopet från allra första stund haft med förhållandet till den korsfäste och uppståndne Frälsaren att göra.

Enligt Matteus gick det till på följande sätt: ”De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ’Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:16-20).

Platsen för denna uppenbarelse var ett berg i Galileen som Jesus själv hade valt. Missionsbefallningen gavs inte i Jerusalem, där Jesus dog och uppstod och där han först visade sig för sina lärjungar. Motivet till att Jesus valde ett berg i Galileen för denna heliga och avgörande stund vet vi inte, men det kan ha varit att Jesus vid detta tillfälle önskade att kunna samla så många av sina lärjungar som möjligt. Visserligen nämner Matteus inte uttryckligen fler än ”de elva”, men kanske kan man av upplysningen att några ”tvivlade”, dra slutsatsen att fler än apostlarna var närvarande. Apostlarna hade ju redan i Jerusalem övertygats om att Jesus var uppstånden. Kanske man dessutom kan koppla samman detta tillfälle med vad Paulus omnämner i sitt brev till församlingen i Korint: ”Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade” (1 Kor 15:6).

Uppdraget att göra alla folk till lärjungar gavs i första hand till apostlarna men också till den kristna församlingen. Därför är det naturligt att tänka sig att Jesus ville att så många som möjligt av hans lärjungar skulle vara närvarande när han gav församlingen förtroendet att utföra missionsuppdraget att frälsa världen. Från mänskliga utgångspunkter var det ett dåraktigt beslut att lägga detta gigantiska uppdrag i lärjungarnas händer. Men i den mänskliga svagheten uppenbarar Gud sin allmakt, och Jesu möte med några enkla människor på ett berg i Galileen blev starten till världshistoriens mäktigaste rörelse, den levande Gudens församling.

Jesu missionsbefallning har sin motivering i Jesu allmakt. ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut…” Jesus är den Allsmäktige. Hans makt omfattar både himlen och jorden. Orden ”himlen och jorden” möter oss redan i skapelseberättelsens inledning: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1). Att Jesus har makten i himlen och på jorden betyder alltså att han har makten över hela skapelsen. Jesus har all makt i universum. Ingenting faller utanför hans maktsfär.

Jesus är Messias, den himmelske Konungen. Om honom sade ängeln till Maria: ”Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut” (Luk 1:32-33).

Genom uppståndelsen insattes Jesus i sitt konungsliga ämbete. Detta hade David profetiskt förutsagt i den andra psalmen: ”’Det är jag som har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg’. Jag vill kungöra HERRENS beslut. Han sade till mig: ’Du är min Son, jag har i dag fött dig’” (Ps 2:6-7). Dessa ord används på flera ställen i Nya testamentet som en profetia om Jesu uppståndelse (Apg 13:3; Heb 1:5; 5:5). Profetians innebörd är att Gud genom uppståndelsen har insatt Jesus till att vara världens Konung. Detta ligger helt i linje med Jesu ord. Han säger nämligen att makten har blivit honom given. Visserligen hade Jesus redan före Golgata låtit sig hyllas som konung vid sitt intåg i Jerusalem. Inför Pilatus hade han också sagt sig vara en konung. Inskriften på korset lydde: ”Detta är Jesus, judarnas konung” (Matt 27:37).

Men uppståndelsen och himmelsfärden innebar hans verkliga makttillträde. Att Jesus har makten innebär att han har makt över dem som ser ut att ha makten. Jesus är ”det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar” (Upp 1:5).

Kapitel 4

När man läser Nya testamentet så ser man att den ordning som kommit till uttryck i Jesu missionsbefallning, helt och hållet format den första kristna församlingens liv och verksamhet.

Johannes Lindblom säger i sin bok om Jesu missionsbefallning och det kristna dopet att ”en grundtanke som genomgår Apostlagärningarna från början till slut, och som inte behöver vidare exemplifieras, är denna: Genom förkunnelsen av evangelium skapas tron, genom evangeliets kraft tvingas människor till underkastelse under Kristus. Detta är detsamma som att säga: Genom att i tro ta emot evangeliets förkunnelse blev en människa en lärjunge. Genom evangeliets förkunnelse gjorde apostlarna människor till lärjungar… (Apg 14:21). Till evangelieförkunnelsen tillkommer dessutom en sak, nämligen dopet. Det hör till sakens ordning och till missionsarbetets praxis, att den som i tro tagit emot evangelium därefter blir döpt.”

Baptistteologen Beasley-Murray säger i sitt stora arbete om det kristna dopet: ”Att höra evangelium i tron går före dopet, tron tar emot Guds gåva i dopet, och tron är den väsentliga principen för det kristna livet efter dopet.” Ett tydligt exempel på den nytestamentliga ordningen som är Förkunnelse, Tro och Dop, har vi i skildringen av den kristna församlingens första framträdande. När den helige Ande på pingstdagen kom över lärjungarna, strömmade massor av människor samman för att få veta vad som hade hänt. Då trädde Petrus fram och predikade för folket. Vad han predikade var evangelium, det vill säga budskapet om Jesu död, begravning och uppståndelse. Förkunnelsen ändrade människornas attityd till Jesus. De cirka tre tusen personer ”som tog emot hans ord döptes” (Apg 2:41). Detta visar att tron, som väcks till liv av predikan, är förutsättningen för dopet: ”Alltså kommer tron av predikan” (Rom 10:17). En förutsättning för att kunna tro är att man kan lyssna till evangelium. Paulus skriver: ”Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört?” (Rom 10:14).

Ett annat exempel på hur förkunnandet av evangeliet skapar den frälsande tro som är dopets förutsättning, har vi i skildringen av den etiopiske hovmannens omvändelse. Hovmannen hade varit i Jerusalem för att tillbe, men han fann inte den Gud han sökte. På hemvägen satt han i sin vagn och läste Jesajas profetior om Herrens lidande tjänare och hade kommit till orden: ”Liksom ett får som förs bort till att slaktas, och liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, öppnade han inte sin mun” (Apg 8:32). Då blev han avbruten i sin läsning av någon som frågade: ”Förstår du vad du läser?” (Apg 8:30).

Det var evangelisten Filippus, som frimodigt stoppade det fina ekipaget. Sänd av Gud fanns han på den rätta platsen i den rätta stunden och fick en underbar text att knyta sitt vittnesbörd till. Bibelordet säger oss att ”Då tog Filippus till orda och började utifrån detta skriftställe predika evangeliet om Jesus för honom” (Apg 8:35). När de sedan kom till ett vatten blev dopfrågan aktuell. Detta visar att i förkunnelsen av evangelium ingår dopet som ett naturligt led. Som svar på hovmannens fråga: ”Vad hindrar att jag blir döpt?” säger Filippus: ”’Om du tror av hela ditt hjärta, kan det ske’. Hovmannen svarade: ’Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son’” (Apg 8:36-37). På denna trosbekännelse blev hovmannen döpt. Förkunnelsen om den lidande Kristus hade fött tro i hans hjärta på att Jesus var Guds Son.